Tillbaka

DYNGE HUS OCH BÖRSÅS KULLE
Två forntida borgar i Skredsvik

 

 

 

"Där uppe bodde en gång en kung. Han var rik och stark och bestämde över alla här runtomkring. Men så en dag kom vikingar seglande ute på havet. De lade i land vid Ormstadsviken och drog upp mot berget. Men kungen hade samlat sitt folk och angriparna kunde inte ta sig in i borgen.
  Då tänkte de ut ett sätt. De släpade fram en väldig hop med stockar och annat trävirke mot muren i väster och tände eld. Det bolmade en sur, stickande rök in över muren och försvararna tvingades ur sina lägen. Nu förstod kungen att det inte skulle gå att hålla stånd. Han och hans folk skyndade sig upp på översta toppen av berget och störtade sig därifrån nerför bergväggen och miste så livet. Ja, så gick det till och nu ligger kungen begravd i en av gravhögarna här nedanför."

Så lyder en sägen om Börsås kulle, vid Finsland och Ormestad i Skredsviks socken. Också Johan Oedman har i sin "Bohus-Läns Beskrifning" (1746) tankar på en kung som bott här omkring. Han skriver:
Wid Gården Ormstad i Skredswiks Sockn, är uti Landshöfdingen Herr Harald Stakes Tid funnen en Guldkrage eller ett stort Guld-Smycke af en wall-Piga på et litet Bärg, under spinnandet med en Ten, som föll under Bärget, hwilken tå hon skulle uptaga, fick se skenet af Gullet ock thet sålunda uptog: Om thet har suttit i någon Näse-Kongs Guld-Crona, eller thet med mera i Feigders Tid, blifwit ther förwaradt, wet man intet.

Vad kom då först, kan man undra: guldfyndet eller sägnen om kungen på Börsås kulle? Det kan ju ha varit så, att fyndet har lett till spekulation, som lett till mytbildning.

Utgrävningar har visat att det förvisso har funnits en permanent bosättning på kullen. Man har hittat husgrunder och ett par eldstäder, samt handkvarnar, säd och krukskärvor. Husgrundernas storlek kan dock väcka frågor angående dateringen till folkvandringstid. De borde då nämligen ha varit större. Möjligen är bosättningen från senare tid, kanske från sagans vikingatid. Platsen har ett mycket strategiskt läge med skyddad hamn i nordväst och åkermarker i sydost.

En plats med liknande förutsättningar finns alldeles i närheten, vid Gullmarsberg, där kanske till och med Norges kung "campade" en gång i tiden, Dynge. Det är också en kulle, närmare vattnet som fordom slog mot dess fundament. Utanför finns en långgrund vik, den så kallade Dyngekilen, passande för skepp som går högt i vattnet, till exempel de utan köl. Åt andra sidan finns bördig åkermark, där man konstaterat spår av stenåldersmänniskors verksamhet.

"Då konung Haakon kom till Viken, samlades mycket krigsfolk till honom, de fleste till häst. Han låg mycket länge i Dyngia, och väntade på ärkebiskop Sigurd och de män, som skulle komma norr ifrån. Konungen hade då öfver 30 skepp, de flesta tämligen stora, samt mycket och vackert folk."

Detta är hämtat ur Haakon Haakonsons saga, kap. 262. Året är 1248, och kungen var på väg till Lödöse för att möta svearnas kung, Erik. Det var orostider och man ansåg det nödvändigt med ett "toppmöte" vid den tidens riksgräns. Det finns delade meningar huruvida det verkligen var i Dyngekilen som kungens alla skepp fanns, Wilhelm Berg som gjorde utgrävningar vid Dynge 1912-1913 hävdar att det är troligare att kungen inväntade ärkebiskopen vid Dyngön, väster om Fjällbacka. Vad som möjligen talar emot detta är det faktum att av det krigsfolk som samlades så kom de flesta till häst. Då landförbindelserna vid denna tid var av en helt annan art än dagens motorvägar, så kan man förmoda att det tog lite längre tid att resa, och förvisso får kungen vänta på ärkebiskopen och hans folk mycket länge.

Fanns det redan då en borg på Dynge? Om Norges kung valde att stanna på denna plats under lång tid, i orostider, så måste han ändå vara säker på att han var skyddad. Men inte i någon saga eller annat dokument talas det om en befäst byggnad här. Själva namnet Dynge kanske har ett och annat att berätta, men mer om det senare.

Det första officiella dokument som omnämner Dynge är ett brev daterat den 29 december 1307, bevarat i Diplomatarium Norvegicum. Brevet innehåller en överenskommelse mellan de båda svenska hertigarna Erik och Valdemar, samt kung Haakon av Norge. Den norske kungen utfäste sig, att som bidrag till kostnaderna för kriget mot Danmark, överlämna 1000 mark silver. Vid en sammankomst på Dyngia överlämnades pengarna denna dag genom ombud för de båda parterna. Hertigarnas ombudsman var befallningsmannen på Ragnhildsholmen. Året efter, 1308, påbörjades bygget av Bohus fästning, på uppdrag av den norske kungen Håkon Magnusson.

Ett senare brev, också bevarat i Diplomatarium Norvegicum, daterat den 1 april 1339, talar om Dyngiu-husi, vilket sägs betyda att slottet nu var befäst, och kanske också bebott.

Om perioden 1340-1400 kan du lära mer genom att klicka här

Nästa gång Dynge nämns är den 21 januari 1405, då den svenske kungen Erik och drottningen Margareta skriver, att de såsom pant för ett lån på 600 lybska mark, till en viss Ficke Grubendal, hans hustru och arvingar, överlämnar "all den mark som vi och kronan hava". Det gällde all kronomark i Bokenäs och likaså den kronomark i Skredsviks socken "som Fikke Grupendal nu i värje hafver", dvs Ficke bodde redan där, och det är Dynge som avses. Grubendal var en gammal dansk adelssläkt som kommit till Bohuslän.

Några bilder från Vilhelm Bergs utgrävning av Dyngehus.

 

Dynge gick sedan i arv till Fickes son Eggert, som i ett dokument från 1476 skriver sig som herre "på Dynge". Eggert var den siste av ätten Grubendal, han hade inga egna barn, utan i gåva överlämnar han till sin styvdotter Dorotea Håkansdotter och hennes make Laurens Nilsson "12 markabol i Viken". Man har antagit att därmed blev Laurens Nilsson herre till Dynge hus, trots att gåvan specifikt gäller gården Viken i Björlanda socken på Hisingen. I vilket fall som helst så skriver sig senare Laurens som "Lauris i Dynge".

Laurens var en inflytelserik man. När den danske prinsen Kristian den 25 juli 1489 får Norges riksråds godkännande att efterträda sin far, kung Hans, som kung över Norge när denne avlider, är brevet med beslutet beseglat med namn och sigill av bland andra "Lauris i Dynge". Not 1

Detta hade kunnat vara en bild från Eggert Grupendals dagar på Dynge.

Ett dokument i norska riksarkivet (Diplomatarium Norvegicum band V, no. 983) berättar om en tvist mellan Laurens Nilsson i Dynge och Henrik Krummedike, riddare och hövitsman på Bohus. I detta dokument berättas om att Henrik Krummedike hävdar att det finns en köttslig arvinge, en son, till Eggert Grubendal. Denne arvinge, Ficke Henriksson, har i sin tur en arvinge som till Krummedike sålt hela sitt "arv" som "Lawris nw wdj were haffuer" dvs nu är i Laurens ägo. Krummedike bevisar med åtskilliga dokument som han äger att Ficke Henriksson verkligen är äkta, både på fars- och morssidan. Till detta, behandlat separat i no. 983, tillkommer de gåvor Eggert Grubendal överlämnade till styvdottern. Dessa, säger Krummedike, skall förklaras ogiltiga. Bland gåvorna ingår högst troligen de 12 markabol i Viken på Hisingen som nämns ovan. Allt går som Krummedike vill. Arv och gåvor tas från Laurens och Dorotea, och tillfaller istället Henrik Krummedike. Detta händer den 13 mars 1499 i Oslo.

Dynge hus försvinner härmed ut ur historien. I fortsättningen nämns endast Dynge gård och gods, som används som pant i senare brev.

7 september 1519: Föreståndaren för Dragsmarks kloster, Herman Matsson, skriver i ett brev till kung Christian II att Henrik Krummedike under lång tid underlåtit att betala 500 Mark som klostret fått av drottning Dorothea och som Krummedike skulle vidarebefordra. Matsson vill därför förfoga över Dynge gods så lång tid som Krummedike vägrat ge klostret pengarna. Av brevet kan man utläsa att Matsson hänvisar till en tvist om arvsrätt, gällande detta gods. En viss Per Gundersens hustru har sagts vara rätta arvtagerskan men Matsson betvivlar detta. Det sägs också att godset nu lösts från Per Gundersen av Hans Mule med 500 Mark. Godset är förfallet, en tredjedel ligger öde.

Hans Mule avlider 1524. Den 8 december 1523 emottager på livstid Didrik Willumsen av Henrik Krummedike Dynge gård och gods mot 3 tunnor smör i årlig avgift. Didrik avlider under det följande året. Sedan blir det åter Hendrik Krummedike som står som ägare, fram till sin död 1530, änkan Anna Rud äger sedan godset fram till 1533, i juni, då Anna avlider.

 

 

Sedan är det tyst om Dynge i 40 år, till 1573 då Dynge övergår i Peder Overbergs ägo, som intygar att han kommer att sköta Dynge på samma sätt som skett sedan "Arilds tid", vad som nu menas med det. Dynge är i hans ägo till den 31 januari 1633. Not 2

 

Den 40-åriga tystnad som finns mellan 1533 och 1573 har lett till spekulation om huruvida det var under denna tid som slottet förstördes genom brand. Det tycks finnas stöd för ett sådant antagande. Gundela Lindman skriver om Dynge slott i "Borgar från forntid och medeltid i Västsverige" (Göteborgs arkeologiska museum 1992) följande:

"Fynden i borgen tyder på att den var bebodd till början av 1500-talet, då den av döma av ask- och brandlagren brann ner." Men kanske är det så, att man kan spåra branden till de allra första åren av 1500-talet, då Dyngehus blir "Dynge gård och gods". Kanske till och med till året 1502. I så fall kan vi namnge "pyromanen". Han hette Knut Alvsson.

 

Så slutar sagan om Dynge slott.

1658 blir Bohuslän svenskt. 1659 innehas Dynge kronohemman av åbon "Didrik i Döenge" (Didrich Kall, se historiken över Skredsviks kyrka). 1661 är både Didrik och en Nils skrivna på hemmanet, och det är de till och med 1664. Men då har kronan redan 1661 donerat Dynge gods ägor till Rutger von Ascheberg.

 

   Omfattningen av Dynge gods, såsom det 1661 donerades, var följande:
1 mantal kronohemman Dynge
1 mantal Skarnhälla
1 mantal Baggetorp
1 mantal Finsland
1 mantal Skogen
1 mantal Bråten
1 mantal Bro
1/4 mantal Björkeröd
1/4 mantal Österröd
1/8 mantal Skötteröd
1 mantal Dragsmarks klosterhemman Bön
samt en äng
allt i Skredsviks socken

Dynge måste redan när slottet existerade ha haft ekonomibyggnader, och Wilhelm Berg försökte lokalisera platsen för dessa. Han kommer fram till att de funnits mellan vallgraven och den dåtida landsvägen, och han genomförde utgrävningar här sommaren 1913. Han skriver: "Det kan sålunda vara naturligt att Dynge ekonomibyggnader förlades till planen utanför vallgrafven" ... "Det är äfven sannolikt att boningshuset efter borgens ödeläggelse var här beläget. Namnet Dynge användes numera icke utan stället kallas Gammalgården, som antagligen uppkommit efter förflyttningen till Gullmarsberg." (Göteborgs och Bohusläns Fornminnesförenings tidskrift 1914)

Vid utgrävningarna påträffas en mur, och när Wilhelm följer denna finner han grundmurarna till en byggnad. Runt denna finns en mängd krossat fönsterglas, och inuti hittas bland annat en mängd kritpipor, dekorerade med liljemönster. En man från orten som hjälper till med utgrävningen säger att man länge sett irrbloss över platsen, och det är känt att det spökar så mycket här att ingen har vågat gräva förut. Wilhelm Berg konstaterar dock att någon minsann varit här och grävt förut, tecknen är tydliga. Gammalgården brann ner, säger man, under senare hälften av 1600-talet.

Några bilder från dagens Dynge ruin, tagna i mars 2002. På de två längst upp ser man själva befästningsmurarna, under dem en bild av ekonomibyggnadernas plats samt längst ned en hittills outforskad del av ruinerna.

 

Det skall nämnas, att trots att en skrift som behandlar Dynge utgetts av Göteborgs Arkeologiska museum så sent som 1992, så betyder det inte att någon arkeolog nyligen varit där. Vad man helt enkelt gör i denna skrift är att citera Wilhelm Berg! Dynge har efter 1913 ej varit föremål för någon utgrävning.

Wilhelm Berg berättar något märkligt i sin redogörelse för utgrävningen: När landsvägen lades om på 1870-talet (den hade förut gått bakom kullen) hittades nedanför Dynge kulle, i en grusbank, en nyckel av guld, eller annan gul metall. Den var ett lillfinger lång. 1880 hade dock nyckeln försvunnit. Wilhelm gräver i grusbanken, men hittar inget av värde.

Wilhelm Berg fick denna skiss av den försvunna nyckeln.

Den nye ägaren bytte snart namn på kronohemmanet Dynge och kallade det Gullmarsberg istället. Men namnet Dynge var så väl inarbetat, att det dröjde ända tills mitten av 1800-talet innan det slutade användas i jordeböckerna. Det var antingen "Dynge" eller "Dynge eller Gullmarsberg" som användes. Namnet hade mycket gamla anor, och platsen hade varit viktig under så lång tid, att det inte var lätt att tänka sig att det nu skulle heta Gullmarsberg.
  Men hur gammalt var då namnet Dynge, och har namnet i sig något att berätta om en eventuell befästning redan under "hednatider", som A E Holmberg hävdade i "Bohusläns historia och beskrivning"?

NAMNET DYNGE

Det sägs att namnet Dynge i dokumenten ej behöver betyda en befintlig befäst byggnad, och man gör skillnad på när det står Dynge och Dynge hus, påvisande menar man att en borg nu blivit byggd. Benämningen "hus" tillkommer endast befästa ställen eller borgar, Glimminge hus, Akershus, Bagahus o s v. Men vad betyder själva ordet Dynge?
  Vi tänker väl först på något slags gödselstack, och det vore väl konstigt om en fin herre tog till sådana liknelser för att beskriva sin borg?

Det finns en teori (Janzén, Göteborgs och Bohusläns forminnesförenings tidskrift, 1932-33) om att namnet härstammar från den närliggande Dynge å, på grund av dess dyiga botten. Men David Palm konstaterar i sin Ortnamnen i Göteborgs och Bohus Län, XII, att vid Dyngehus tillkomst hade bäcken sin mynning åtskilligt längre söder ut än nu, varför det inte kan finnas något samband.  I Websters lexikon från 1913 står följande om ordet "dung", vilket vi översätter med "dynga":
"Isländskt: dyngja;Danskt: dynge; Underjordisk boplats, från början täckt med dynga."
  Om vi sedan tittar på det engelska ordet "dungeon" och det franska ordet "donjon":
"Donjoun, högsta tornet på en borg; torn; fängelse; torn eller plattform i mitten av en borg" men också "ett litet, mörkt fängelse, vanligen underjordiskt".
  Båda orden talar om en befintlig byggnad, med ett fängelse i källaren eller ett centralt torn där det viktigaste hålls. Själva begreppet Dynge tycks tala om en betydelsefull, vaktad plats.
  Vi har också det galliska Dûnum, som betyder fortifikation, och det trakiska Dingion, som är en borg nära floden Marica i Bulgarien.
  Det verkar alltså såsom namnet Dynge skulle kunna berätta om en befintlig borg, oavsett om det har ändelsen "hus" eller inte.

Att Dynge betyder borg är kanske inte hela sanningen. Det gammalpreussiska Dinge t.ex. betyder skog. Tänk på vårt svenska dunge. Det lettiska Diñgas betyder glänta, eller öppen plats, och i samma språk finns ordet Dinga, som betyder växt, eller "plats där det växer bra". Det anglosaxiska Dun betyder kulle, eller berg. I tyskan står Düne för kulle. I gammalhögtyskan Tunga, som betyder "växtlighetsbefrämjande" eller "tillväxtbefrämjande", och i sanskrit Dhûnâk.

En bergknalle är naturligt den bästa platsen för en fortifikation. Denna sammankoppling mellan de båda företeelserna som säkert uppkommit om och om igen i historien har lett till att namnet för berg har utgjort grunden för namnet för fortifikation, eller borg. Där har vi det galliska Dûnum, det engelska Dungeon, och det franska Donjoun. Samtidigt återkommer i flera språk kopplingen till växande, tillväxt. Den exakta betydelsen skiljer sig, det kan i ett språk vara fråga om gödsel, näring, och i ett annat fråga om växtlighet.   Kan det vara så att skilda företeelser i de olika kulturerna har fått åskådliggöra en egenskap som från början beskrivits med samma ord? Dvs gödsel gavs namnet "dynga" för att det var ett uttryck för egenskapen livskraft? Samtidigt ledde härledandet av namn utifrån denna livskraft till att det skyddade läget på ett berg gav det ett namn som beskrev dess livskraftsbefrämjande egenskaper. Dynge behöver alltså inte ha att göra med Dynga, båda namnen kan vara uttryck som utvecklats parallellt ur en mycket äldre vokabulär.

Text: Per-Allan Olsson

Tillbaka